Mitt doktorandprojekt handlar om pappans ålder och dess koppling till psykiska sjukdomar. Jag använder mig av det svenska flergenerationsregistret för att identifiera biologiska pappor. När en kvinna föder barn i Sverige registreras hennes make per automatik som pappa till barnet. Om kvinnan är ogift fastställs faderskapet genom ett skriftligt intyg. Jag får ofta frågan: hur vanligt är det att den man tror är ens pappa egentligen inte är det?
En bidragande anledning till att fastställandet av faderskap är extra problematisk hos just människa är att vi, till skillnad från många andra djurarter har dold ägglossning. Detta innebär att man inte kan se på en kvinna om hon har ägglossning eller inte (det finns dock de som hävdar motsatsen). Det finns för övrigt hypoteser om att detta är en bidragande anledning till att människan är en relativt monogam art: män säkerställer sitt faderskap genom att hålla fast vid en kvinna.
Vissa verkar tro att det är mycket vanligt att man har ”fel” pappa, att ungefär en av fyra pappor inte är biologiska pappor. Dessa siffror är tagna från kliniker dit man aktivt har gått för att göra ett faderskapstest. Det har alltså funnits en oklarhet i vem som är pappan redan innan testet tagits. De studier som jag har sett på hela populationer visar istället en felfrekvens på ca 3 %. Med andra ord: den du tror är din farsa är med stor sannolikhet din riktiga farsa.
3 kommentarer
Puh! 😉 Fast 3 av 100 är fortfarande högt tänker jag, typ ett barn i varje skolklass!
Med tanke på hur vanligt det är med otrohet är 3 % ganska lite. Hm.. Jag kanske ska skriva ett inlägg om otrohet.
Ja gör det!