Jag trodde att jag hade fått en psykos tidigare idag men det var bara några gubbar från kommunen som hade flyttat på min cykel och cykelstället som den stod i. Gubbarna skjutsade ner mig till industriområdet och cykeln är nu åter i min ägo. Med andra ord är jag fortfarande på ”rätt” sida av diagnoskoderna. Vi får se hur länge det håller i sig, det blir nämligen allt vanligare med psykiska sjukdomar. Åtminstone blir det fler personer som diagnostiseras med psykiska sjukdomar.
Denna vecka släpper American Psychiatric Association den femte upplagan av sin handbok för diagnoser (DSM 5). Även om ICD-10 (International Classification of Diseases version 10) används utanför USA har DSM klinisk betydelse internationellt. Det har tagit 14 år för denna nya bok att bli klar och både dess vetenskapliga värde och kliniska nytta har väckt stor debatt. Bland annat har den kritiserats för att dela in sjukdomar baserat på kliniska symptom istället för att utgå från biologiska underliggande faktorer.
När det gäller psykisk sjukdom är diagnoserna svåra att sätta, man kan inte som vid många andra sjukdomar fastställa diagnos genom att ta ett blodprov, en röntgenbild eller liknande. För psykiska sjukdomar handlar det istället om att personer ska uppnå vissa kriterier. Dessa kriterier beskrivs i DSM-manualerna. Indirekt bestämmer alltså DSM vem som är psykiskt sjuk och vem som är normal.
En farhåga som man haft angående DSM 5 är att den nya klassificeringen ska leda till en inflation i psykiatriska diagnoser; ett fenomen som redan nu är påtagligt. Enligt en ny rapport från USA har 20 % av minderåriga någon typ av psykiatrisk diagnos. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur förekomsten av ADHD ökat under senare år.
Jag får ofta frågan om den ökade frekvensen av psykiska sjukdomar kan bero på att män skaffar barn senare idag. Jag tror visserligen att nya mutationer (som blir vanligare ju äldre pappan är) är av betydelse för uppkomsten av allvarliga psykiska sjukdomar. Nya mutationer kan förklara varför dessa sjukdomar som till stor del är ärftliga inte försvinner ur populationen trots att personer med sjukdomarna relativt sällan får barn. Ändå är detta knappast förklaringen till den kraftiga ökningen i psykiatridiagnoser. Mer sannolikt är att personer som tidigare ansågs vara normala nu klassas som sjuka. Anledningarna till detta kan vara många: en diagnos är ibland en förutsättning för att få ta del av försäkringar, mediciner eller särskilda resurser. Men som jag skrivit tidigare kan det handla om att samhället förväntar sig mer av individer och att det därför blir svårare att vara ”normal”
Gubbarna frågade mig om jag inte hade sett skylten där det stod att man inte fick parkera i cykelstället. Som vanligt mumlade jag något om att jag var en förvirrad småbarnsmamma. Alla ni där ute som är osäkra på om ni vill skaffa barn eller inte: har man små barn har man en ursäkt för allt – att man är försenad, förvirrad, trött, lat, tjock, tråkig m.m. Något att ta med i funderingarna kanske?
Uppdaterat 22/5 12.45: Ni som är intresserade kan läsa mer om både DSM 5 och den så kallade “krympande normalitetsuppfattningen” i SvD.