I söndagens val blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti med stöd från 13 % av de svenskarna väljarna. Många är såklart upprörda över att ett uttalat främlingsfientligt parti har så stort folkligt stöd. Vi inser plötsligt att det inte bara är skinnskallar eller introverta nättroll utan helt vanliga människor som röstar på SD. Vi förstår att vi troligtvis har kollegor, släktingar, grannar eller Facebook-vänner som röstar på SD. Jag förvånades dock över att min make, som själv upplever rasismen då han är född i Kenya och har kenyansk mamma och svensk pappa, tog resultaten med ett förvånansvärt lugn. När jag frågade honom varför svarade han: ”jag har alltid vetat hur mycket rasism det finns i Sverige, nu börjar även de som själva inte utsätts för rasismen att förstå”.
Ett cyniskt uttalande kan man tycka, men dessa ord fick mig att fundera över hur dessa valresultat kanske på längre sikt kan leda till något positivt. Vi kan inte längre blunda för den svenska rasismen. Visst kan man diskutera om verkligen alla som röstar på SD verkligen är rasister, och nej jag påstår inte att 13 % av befolkningen skulle misshandla någon på grund av hens hudfärg. Men, 13 % av Sveriges befolkning är tillräckligt rasistiska för att uttrycka sin rädsla eller sitt missnöje genom att rösta på ett tydligt främlingsfientligt parti.
När det gäller psykisk sjukdom är sjukdomsinsikt en förutsättning för behandling. På samma sätt är det första steget ur ett missbruk att erkänna för sig själv att man har ett problem. För att vi ska kunna motverka rasismen i Sverige är kanske det första steget att vi erkänner att Sverige är ett land som har problem med sin rasism? Detta val kanske leder till att vi i Sverige äntligen får sjukdomsinsikt så att vi en gång för alla kan försöka hitta en handlingsplan för att motverka rasismen. För Sverige är ett rasistiskt land, det har vi nu fått bevis på och vi som inte själva drabbas av rasismen tvingas nu till denna insikt.
