Vi har alla sett dem. Det kryllar av dem på sociala medier. Män som förklarar saker, ofta på ett nedlåtande sätt. Inte alltför sällan handlar det om mindre kompetenta män som förklarar saker för kompetenta kvinnor. Män som sysslar med det vi idag refererar till som ”mansplaining”.
Begreppet mansplaining blev allmänt känt år 2008 då Los Angeles Times publicerade Rebecca Solnits text “Men Explain Things to Me”. Sedan dess har begreppet kommit att bli vedertaget nätjargong. Och det verkar faktiskt inte som om fenomenet mansplaining är ett resultat av manshatande kvinnors bekräftelsebias – det tankefel som får oss att systematisk ta till oss den information som bekräftar vår världsbil. Det finns många vetenskapliga studier som visar att män pratar betydligt mer än kvinnor, både i klassrum och på arbetsplatser. Det finns också studier som visar att kvinnliga läkare oftare blir motsagda än manliga. Andra studier visar att kvinnor upplevs som mindre kompetenta än män och på Twitter retweetas män dubbelt så ofta.
Men vad är det egentligen som ger upphov till att män ständigt känner sig manade till att förklara saker, ofta för kvinnor som faktiskt är kunnigare än vad de själva är? Solnit beskriver mansplaining som ett resultat av en överdriven självsäkerhet i kombination med enfald och denna förklaringsmodell vilar faktiskt på en vetenskaplig grund.
I december publicerades en studie som visar att män har bättre självförtroende än kvinnor. Studien inkluderade data från en mängd olika länder och en genomgående könsskillnad var tydlig, även om den faktiskt var mest uttalad i Västvärlden. Och vad det gäller enfald finns det också veteskapligt stöd för att män tenderar att överskatta sin egen kompetens. Ett klassiskt exempel är bilkörning. Framför allt yngre män är överdrivet självsäkra bakom ratten trots att det är just denna grupp som är främst representerade i allvarliga trafikolyckor.
I en artikel i Psychology Today sammanfattar professor Adrian Furnham könsskillnader i självuppskattad IQ. Forskningen visar tydligt att män tenderar att genomgående överskatta sin intelligens i betydligt större utsträckning än kvinnor. Särskilt intressant var att de som kraftigt överskattar sin IQ nästan alltid är män. När jag skrev om detta på Twitter bekräftade Mensa Sverige att en större andel av de kvinnor som tar deras test klarar det, jämfört med de män som tar testet.
@DrEmmaFrans Och det syns på att större andel av de kvinnor som gör vårt test klarar sig jämfört med män, som ofta överskattar sin förmåga.
— Mensa Sweden (@MensaSverige) 8 januari 2016
Så hur slipper vi mansplaining? Man pratar mycket om att kvinnor måste få bättre självförtroende. Och visst måste vi kvinnor ha ett tillräckligt självförtroende för att känna att vi duger. Men ett överdrivet självförtroende som får en att överskatta sin förmåga är knappast något kvinnor bör eftersträva. Världen blir inte bättre om kvinnor också överskattar sin förmåga och kompetens. Trafiken blir knappast säkrare om båda könen tror sig vara rallyproffs så fort man fått körkortet i hand. Nej, lösningen här är nog snarare att män måste få en mer realistisk syn på sig själva och sin kompetens. Världen behöver inte inkompetenta kvinnor som förklarar saker, världen behöver ödmjukare män.
Nu antar jag att det finns en hel del (män) som är besvikna på den här texten och trodde att den skulle handla om att män faktiskt är biologiskt programmerade att mansplaina. Alla vet ju att om man är biologiskt programmerad att bete sig på ett visst sätt så innebär detta att man saknar personligt ansvar. Men mitt syfte var inte att ”skylla” mansplaining på vetenskap, utan att bekräfta mansplaining med hjälp av vetenskap.
Men OM jag skulle försöka skylla mansplaining på vetenskap skulle jag hävda att mansplaining är ett resultat av sexuell selektion. Mansplaining är människans påfågelstjärt. Sen skulle jag avsluta med de oerhört provocerande ord jag en gång hört antropologen Helen Fisher yttra ”kvinnans hjärna har skapat dagens man”.
11 kommentarer
Att mansplaining finns är jag övertygad om, jag har själv gjort det fram tills för något år sen när jag läste nämnd artikel, vilken fick mig att tänka om och inte förutsätta att jag vet bättre. Men jag gjorde det mot alla. Man som kvinna. Faktorn som fick mig att låta bli var om jag upplevde att personen i fråga visste mer om det än jag (problematiskt när man möter nya människor). Dessutom blir jag ofta mansplainad själv av andra män.
Nu förändrar inte detta slutsatsen som är densamma som din, men det nyanser bilden. Mansplaining är nog inte riktat mot kvinnor utan är en vitt förekommande kommunikationsform hos många män. Att jag sen bara läs och hört kvinnor klaga på det beror nog på att män ser det som helt normalt.
Jag hoppas att du inte upplever detta som mansplaining, vilket det ironiskt nog är.
Typiskt exempel. Har en äldre trevlig granne, man. Vi har träffats på fester o har en del gemensamt. Han ger mig Epiktetos skrift “Handbok i livets konst” för att få ett utlåtande om vad jag tycker. Kul tänker jag, men sen slänger han in National Geographics videoserie om grundläggande Egyptisk historia. Jag frågar varför han ger mig den, han säger “jag tänkte den kunde vara intressant för dig”. Jag svarar: “Men Leif, du vet ju att jag studerat ämnet på universitet, varit i Egypten och dessutom jobbat i det tidigare Nubiska området i Norra Sudan”. “Jamen se den ändå, det kanske kommer nåt nytt”. Suck, vad ska jag säga…….har ingen lust att läsa Epiktetos:-(
Bra kommentar av Dennis – kul att du börjat tanka om. Haller med om att män gärna gör detta mot varandra också, kanske som en slags kraftmatning for social dominans. Dock slogs jag av något du skrev: ‘Men jag gjorde det mot alla. Man som kvinna. Faktorn som fick mig att låta bli var om jag upplevde att personen i fråga visste mer om det än jag (problematiskt när man möter nya människor).’
Kanske är det så att kvinnor oftare blir mansplainade till, eftersom män mer sällan upplever att kvinnor vet mer om något ämne. Som författaren skrev – så visar studier ‘att kvinnor upplevs som mindre kompetenta än män’. Varför detta är fallet kan diskuteras, och det kan sakert ha att göra med omedventna förutfattade meningar etc. Dessutom tror jag att vi kvinnor inte är lika bra att snabbt skjuta fram positionerna och visa att vi vet något – jag tror detta kan ha att gora både med sämre självfortroende som forfattaren skrev, samt att vi inte är lika vana att diskutera på ett mer konkurrensinriktat sätt, som Jonas skriver nedan.
Bra bloggat som vanligt!
Som en man som vill förbättra tillvaron för alla runt mig, hur fasen ska jag kunna berätta saker för kvinnor?
Exempel: labbgruppen diskuterar resultat, två tjejer har helt fel, jag säger; “jag tror inte det var så, jag tror det var så här… för att den reaktionen funkar så här…. håller ni andra med?” utan någon “lilla gumman”-attityd eller nedsättande ton överhuvudtaget, bara ett påpekande för att driva diskussionen vidare mot målet att hitta en lösning på ett problem tillsammans med hela gruppen, fick senare höra att de tyckte jag mansplainade.
Var det mansplainande? Jag har inte en aning, hör raljerandet över det hela tiden och vill genuint veta så jag kan undvika det om det får andra att må dåligt.
Hej John!
Skillnaden mellan mansplaining (som även sker mellan män, som kommentaren ovan beskriver) är ju när man babblar på utan att vara ödmjuk inför det faktum att andra kan lika mycket eller mer om ett ämne. Att folk har olika uppfattningar händer ju hela tiden och om jag har fel i en fråga är det ju inte upprörande om någon påpekar det. Mansplainandet är när det förklaras saker som redan är självklara. Att påpeka felaktigheter är i sig inte mansplaining. Fråga tjejerna varför de tyckte att du ägnade dig åt det.
Karin:
Som du beskriver det tycker jag att “mansplaining” i sådant fall blir till lite av en definitionsfråga. Det kan ju vara fördelaktig att ta upp saker som kan tyckas vara självklara så att man är överens om vissa grundläggande principer/premisser (beroende på vad man nu diskuterar). Det behöver inte vara i något annat syfte än för att kunna driva diskussionen framåt.
Håller med Dennis en del. Enligt min erfarenhet finns definitivt “klassisk” mansplaining på banan, och kommer på mig själv med det ibland. Men det finns definitivt också ett inslag av att det ibland tar hus i helvete om man pratar sakfråga med en kvinna på samma sätt som man är van att problemfritt göra med män.
Att uttrycka sina synpunkter som bestämda påståenden, “så är det bara”, är mellan män ofta en del av ett slags social dans som de inblandade tycker är rätt kul. Påminner en del om konkurrensinriktat sällskapsspel. Innebär inte alls att man inte lyssnar på vad den andre säger. Men många kvinnor har ingen varken känsla eller förståelse för den sortens kombination av sakfrågediskussion och lekfull kraftmätning. Ofta samma kvinnor som inte förstår, mer allmänt, att det som ser ut som bråk mellan män ofta är glädjefylld lek.
Ett nästan tragiskt missförstånd uppstår ibland när män försöker inbjuda en kvinna till den sortens glädjefyllda dans, och är jättesugen på att höra kvinnans allra bästa motargument och kanske lära sig nåt spännande och riktigt viktigt på kuppen. Men kvinnan bara upplever en aggressiv och mästrande attack.
Lika tragiskt är det när en kvinna bara vill inbjuda till samtal om sakfrågan, och inte är det minsta intresserad av den andra delen av dansen. Men mannen ser det som en inbjudan till “hela konceptet”. Kanske för att det är det enda sätt att diskutera sakfrågor han känner till.
Det finns ju st udier som visar på att kvinnor är mer kritiska mot kvinnor än de änr mot män. Är detta också “mansplaining” eller är det bara när män är kritiska som det är ett problem?
Jag ser det såhär:
Att alla skall ha exakt koll på alla sina egna förmågor i varje given tidpunkt är en utopi. Oavsett man eller kvinna. Det som bör efterstävas är kanske att man har lika mycket fel åt båda hållen? Både underskattning och överskattning? Och att hålla avvikelsen så liten som möjligt?
Om nu män ofta tenderar att överskatta sin egen förmåga, men vet vi att snittet för männen på alla förmågor är en överskattning? Om en majoritet av kvinnorna underskattar sig själva, är det verkligen eftersträvansvärt?
Jag vet inte svaren, jag vet inte ens att mina antaganden är sanna. Men jag tycker vinkeln iaf är relevant.
Hej!
Jag ser det här som lite av någonting man kokat ihop för att sätta dit män och förnedra samt lyncha folk som vågar ha en åsikt. Adam Curtis producerade en eminent dokumentärserie på BBC för drygt 10 år sedan vid namn “The power of nightmares” som bygger på tesen att i en värld utan mening, där allting är öppet för tolkning och sanningen är därmed upp till betraktaren själv att avgöra, så uppstår en – bortom alla rimliga gränser – rädsla för personer som faktiskt ruvar på egna övertygelser. Det går att skönja samma mönster i den här texten egentligen, för den spinner vidare på skräcken inför oliktänkande, personer som bryter mot den invanda normen och typiska mallen genom sin orubblighet och självförtroende i en värld där alla ska vara likadana i ett enda homogent grupptänkande kollektiv där skurken som skildras ovan representerar den skadliga egoistiske individualisten. För en person med till exempel vänsteråsikter blir det att tillskansa sig själv med ovan nämnda åsikter ett sätt att försvara sig själv mot sina åsiktsfiender, man förser sig själv med en fästning i form av fasta, grundmurade, dogmatiska principer som konstant erbjuder bevekelsegrunder till att nonchalera budskapet hos personer som faller utom ramen för den skräddarsydda mallen som komprometterar den personen utifrån dess tillhörighet i fråga om kön, läggning, politik etc. Grundbulten i det här skyddsmekanisms-systemet som har för syfte att utestänga alla influenser som kan rubba ens egen självbild och världsbild bottnar i att lyckas skala bort innehållet i så hög grad som möjligt på bekostnad av kronisk övervikt vid motivet, för om man utgår ifrån att alla personer har en dold vision som förklarar personens åsikt och därmed ogiltigförklarar den, suddar ut dess legitimitet, så kan man rättfärdiga för sig själv att fortsätta leva i ett liv med skygglappar för ögonen i samma bubbla som tidigare. Det handlar om ett liv där man lever som om man aldrig levt, utan förståelse för andra och med själva målet i sig själv att inte heller göra det betingat av ingenting annat än att ens eget liv blir så mycket bekvämare då. Om man konstant alltid fäster sig vid det som sker vid ytan och skär bort personens inre kan man egentligen lura sig själv vad som helst, eftersom den bilden alltid är så falsk och skev, men om man intalar sig det yttre reflekterar personen som den faktiskt är hamnar man i ett läge där den av vissa skäl kan förtjäna en viss behandling, den blir avhumaniserad och inte längre en assimilerad del av den större gemenskapen man själv anser sig tillhöra som är “rätt”. Rent konkret kanske i form av att personen har en annan politisk åsikt, kön eller en annan klasstillhörighet eller liknande. Mannen har fel för att han är man, den fattiga har rätt för att den är fattig. En värld skapas där allting är förutbestämt vilket genererar ett kliniskt uppskov från allt samvetskval och den förvirring som annars präglar folk i den moderna världen. Det mest smärtsamma av allt är att se allting på djupet, tvingas konfronteras med varför de man betraktar som sina fiender fungerar som de gör, för om man inser det så kommer man också fram till slutsatsen att vi alla går att älska och hata på samma gång och att vi alla är både goda och onda på samma gång, att allting inte är svart eller vitt utan i så många olika nyanser och skiftningar i en värld så komplex den inte går att få grepp om. I en sådan värld kan det uppstå en så försmäktande fägring inför fasta sanningar som förenklar världen, som talar om vilka som är rätt och vilka som är fel, men den erbjuder blott en illusion som bara kan hållas vid liv om man avskärmar sig helt från den neutrala omgivningen och istället söker sig till kretsar där alla är likadana, i en ankdamm i ett spel för inbördes beundran där den sociala funktionen bottnar i ingenting annat än bekräftelse av varandras uppfattningar vilket ger den verklighetsflykt man behöver för att behålla de uppfattningar som motsvarar ens behov vållade av sitt förflutna, sina erfarenheter. Det enklaste som finns i livet är att döma en man utifrån sitt beteende eller se en kvinna för sitt utseende, att bara titta på hennes proportioner och bara få drunkna in i hennes kropp med sina känslor. Det absolut svåraste som bringar mest vankelmod är att se en kvinna för vad hon faktiskt är bakom dimridån eller mannen bortom ljuset av sina handlingar, se igenom individen och inse hur hon eller han faktiskt mår, efter det blir livet aldrig detsamma igen och allt det som tidigare förefallit så naturligt med ett odiskutabelt egenvärde blir plötsligt luft – faran består i att när man når det tillståndet når man en punkt där man upplever samhället, där individer knyts samman med varandra för att vi bryr oss om varandra, spelat ut sin roll då premissen dess existens vilar på utgörs av en lögn utifrån perspektivet som nämns. Tillståndet som till slut når en blir för att dra en referens till en boktitel av James Ellroy “Den stora tomheten”. Det är liksom främst därför vi ens tillämpar olika ideologier i våra liv, för genom dessa kan vi skapa en mening med vår samexistens på konstgjorda grunder som om vi verkligen sett nyktert, objektivt på insett vidden av poänglösheten som omvärver den.
Om ämnet i sig intresserar dig, om ideologier och vad som formar våra åsikter/uppfattningar i den här världen vi lever i rekommenderar jag dokumentärserierna som Adam Curtis gjort. Främst The Power of Nightmares, The century of the self och The Trap. The Trap kan ses här: http://www.disclose.tv/action/viewvideo/145347/The_Trap_Fuck_You_Buddy_BBC/ och en beskrivning om serien kan läsas här: https://en.wikipedia.org/wiki/The_Trap_(TV_series)